UTGÅNGSPUNKTER
Jag undervisar och handleder utifrån språkvetenskapliga kompetenser. Jag är inte legitimerad lärare utan mitt fält innebär ett annat utgångsläge med andra praktiker, begrepp och förgivettaganden. Språket är människans centrala verktyg och gedigna kunskaper om språk i bruk är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna föra konkreta resonemang om lärande. Genom att utveckla språket utvecklar vi vårt tänkande och därtill utsikterna att bestämma över våra egna liv. Tal och skrift som omger oss är vidare fulla av diskurser som hela tiden reproduceras, skärskådas, upprätthålls eller förkastas. Språkvetare påpekar att de till synes allra mest självklara förgivettagandena också ingår i de diskurser som utövar störst makt. Vi som verkar inom fältet har ett ansvar för att avslöja och utmana kontexter där språk används för exkludering, osanning och förtryck.
Redan när jag var student började jag arbeta med att stödja människor som av olika anledningar mötte särskilda utmaningar med sin utveckling. Med min privilegierade bakgrund hade jag fram till dess haft tendenser att sätta samhälleliga institutioner på piedestaler och anta att alla människor behandlades väl och fick i princip likvärdiga förutsättningar. Egna erfarenheter i kombination med forskning har dock lärt mig att språk inte bara konstruerar ömsesidig förståelse utan också används för att skilja på människor utifrån etniska, sociala och medicinska faktorer. Vilka vi är påverkar dels våra egna förutsättningar att delta, dels hur andra människor och byråkratiska system behandlar oss – inte minst inom utbildning, där systemen i sig upprätthåller och förstärker sådana skillnader.
Vi som godkänner och släpper in varandra som självklara deltagare i systemen är i många fall så vana vid deras funktioner att vi är blinda för våra egna privilegier och har svårt att förstå hur strukturerna ger upphov till utanförskap. Både skola och högskola i Sverige har kompensatoriska uppdrag men brist på såväl resurser som samsyn om grundläggande värderingar leder till stora glapp mellan direktiv och verklighet. För mig är människorna större än systemen; system som misshandlar människor och urholkar förtroende är ohållbara och har ingen plats i en modern demokrati.
Min ambition är att genom kunskapsbidrag och egen praktik bidra till att synliggöra saker vi kan och måste göra bättre. I min undervisning utgår jag från människan jag har framför mig, oavsett utgångsläge, med höga förväntningar och så omfattande stöd som jag kan ge. Forskningsgrunden för detta är inte svårbegriplig utan tvärtom högst intuitiv – det som krävs för att omsätta framgångsrecept i praktiken är empati, ödmjukhet och att inte blunda för verkligheten.